Jobbdagen alltså. Titeln är helt sann men det är inte riktigt fullt så dramatiskt. Eller. Det är det ju, fast det har inte varit panik. Lite av en väckarklocka kanske.

 

Det sista som hände på jobbdagen var att vi tog oss till en cancersjuk patient på det statliga sjukhuset. Och sjukhusen gör iallafall mig väldigt tacksam över våra sjukhus hemma. Över att det finns läkare som botar, att man får en säng som är ren och att medicinerna finns på plats. Här är det manliga och kvinnliga avdelningar, och sovsalar. Kanske 20personer i ett rum, utan avgränsningar och med ett fåtal sköterskor och läkare. Den här människan vi skulle till har cancer, och det finns inget att göra. Hur som helst, vi kommer dit. Går till 433B (lite som på flygplan, abc på ena sidan def på andra). Och där ligger fel människa, vi letar runt i salen. Frågar sjuksköterskorna men ingen vet. Personen i fråga har antagligen bestämt sig för att åka hem och glömt att meddela Maria. Men hon verkade inte alls särskilt oroad. O andra sidan tror jag inte att hon någonsin blir oroad. Det funkar liksom inte på ett sånt här ställe att gå runt och stressa och känna för alla människor. Överlevnadsinstinkt kanske?

 

En kvinna från i Alto Cayma kom till oss i förra veckan och pratade om sin syster som blir slagen hemma av sin man. Hon blir slagen ganska illa men vill inte blanda in någon annan, däremot så slår han även barnen. Speciellt det äldsta som han själv inte är pappa till. Idag kom kvinnan systern och barnen (eftersom att man inte kan lämna en 5 åring och en 2 åring själva hemma) till oss på de så kallade kontoret och pratade med Maria och Padre Alex. Barnen kommer att kunna bo på ett slags barnhem, men det kan inte tvångsomhänderta barnen här, eftersom att processen blir så lång och systern inte vill blanda in olika människor. Barnen är två helt vanliga barn, och kvinnorna är helt vanliga kvinnor. Väldigt fattiga, men sett i Alto Cayma så är det inga nyheter. Men angående barnhemmet så är alltså detta ett beslut som beror på familjen och det är dom som tar beslutet och det enda vi kan göra är att motivera och hoppas på det bästa. 

 

Jag frågade Maria om det i efterhand, vad hon har för egentlig makt. Hur mycket kan hon säga till om och vilka beslut kan hon ta. Vill information kan ha försvunnit här i översättningen men av vad jag förstod så kan hon inte göra jättemycket. Utöver sin examen som socialarbetare han hon pluggat två år till psykoterapeut med familjeinrikting. Hon ringer inte längre till "socialtjänsten" för de har inte tid eller lust att komma upp. Inte ens i akuta lägen. Hon ringer inte heller polisen, för det känner inte heller för att komma dit. Dessutom är det tydligen kvinnors fel när dom blir misshandlade. Och barnens. För man kan ju faktiskt inte skylla allt på män. 

Maria ringer brandkåren, för dom kommer. Och dom kan hjälpa till att ta brnen vid tydliga tecken på misshandel och/eller övergrepp.

 

Kvinnorna går inte till polisen själva utan är det något så kommer de till Maria, oavsett vad det är. En granne som är sjuk, de har inte råd, de kan inte läsa eller skriva men vill komma i kontakt med någon, att äta eller att de blir slagna av sina män som kommer hem fulla från jobbet. Och Maria står där. Utan handlingsutrymma att faktiskt göra mycket mer än att jobba terapeutiskt med familjerna. 

Däremot har hon skaffat sig ett rykte bland poliserna så hon följer med kvinnorna om det är så att de vid anmäla, och beter sig polisen illa går hon direkt till bossen. Så dom beter sig inte illa eller ifrågasätter henne. Men hon måste vara där. 

Jag har svårt för systemet, för lagen är jättefin. Mycket rättigheter och hejsan, men när det kommer till hur det faktiskt är. Vi jobbar mycket med familjer som inte har råd med att ha sina barn i skolan. Skolan som officiellt är gratis, och inte för att barnen jobbar. Utan för att undervisningen är gratis. Däremot måste de ta sig till skolan, väl där behöver man betala en entrence fee, för lärare, hyra osv. Sen måste man köpa en skoluniform. Och gymnastikskor, och allt studiematerial. För en familj som funderar över om vattnet kommer att räcka för veckan och som kanske om man späder ut soppan mycket vatten kommer räcka. Nä, då blir dom där gymnastikskorna ingen prioritet. Hur mycket man än vill att barnen ska gå i skolan så att de kan skaffa sig ett bättre liv. 

Rant, men verklighet. Och här är jag, den blonda studenten som inte förstår 80% av vad de säger. Och vill hjälpa till men åker hem till mitt trygga lilla land om några månader.

Hah, så himla liten.