Idag, på datumet, har det gått 3 månader sedan jag lämnade Sverige. 3 månader är lång tid, och ingen tid alls. 

 

Jag har lärt mig ett nytt språk tillräckligt för att förstå och göra mig förstådd i de allra flesta sammanhang. Jag har lärt mig en kultur och ett nytt sätt att agera i ett land med barnarbete och extrem fattigdom. Och jag har överlevt. 

Till och med varit lycklig större delen av tiden. 

 

Idag har jag dessutom haft mitt andra och sista seminarium för kursen, som till största del gick ut på att diskutera hur jag har förändrats och hur om min syn på socialt arbete har förändrats eller hamnat i perspektiv. Jag hoppas verkligen att ni på LiU har någon liknande uppgift för den var för det första enkelt att genomföra då den utgår ifrån en själv. Men den hjälpte verkligen mig att sätta mitt eget lärande i perspektiv, och även faktiskt insett att jag har lärt mig saker. Sen att jag har en professor som nog är den bästa jag har träffat gör det ju inte sämre. 
Eller så handlar det om att vi träffas i trädgården, vid poolen, i skuggan under några träd och diskuterar med än förhör. Kan vara det också (har jag sagt att det är synd om mig här så tar jag tillbaka det. Omedelbums!). 

 

Men helt enkelt, jag ska fortsätta skriva på den här uppgiften för att den är himla intressant och rolig att utveckla nu efter seminariediskussionen och sen är det bara tentan som ska skrivas så är jag som typ klar med min praktik. Hur sjukt är inte det?